Running With Believers

Hundträning för lyckliga hundar!


3 kommentarer

SM-GULD Barmarksdrag 2015

Efter kanske lite för mycket peppning från mina vänner så var det dags för dag två. Någonstans var det fortfarande ganska overkligt för mig att ligga etta på ett sånt här event och lite nerver hade kommit, det vore ju otroligt surt att komma ner i placering när man varit såhär nära guldet! Jag klurade fram och tillbaka på hur jag skulle köra hundarna idag. Väderförhållande var ganska samma, varmare men lägre luftfuktighet från gårdagen. Problematiken ligger ju mest i att jag är katastrofalt dålig på kickbike, jag har ingen teknik att tala om och att jag tagit mig runt dag ett utan att ramla var ju bara det ett delmål! Så frågan var ifall jag skulle göra samma sak som gårdagen, det vill säga inte hjälpa till särskilt mycket men stötta hundarna mycket i sitt arbete och låta de bestämma fart eller om jag skulle försöka hjälpa till mer. Det kanske låter självklart att hjälpa till mer, men med kicken och dålig teknik blir det inte lika flytande drag för mina små border fjollis om jag hjälper till. I höga farten vet jag inte hur man hjälper till, där spoilar jag verkligen bara för dom och jag upplever att rycker i kickandet kan vara tungt för hundarna. Just för att de är små.. Och skulle jag mana på dom eller låta dom välja fart själva? Jeff svarar alltid på när jag manar på honom, men det kan ju istället leda till att han tröttar ut sig fortare. Ett visste jag och det var att jag inte fick använda bromsarna idag, på gårdagens lopp låg de i mer än nödvändigt i kurvorna.
Ännu svårare blev det när man tävlar i en ny klass och inte har någon koll på ekipagen. Så som det såg ut dag ett var det ju ganska ”lugnt”, men jag har ju ingen aning om ifall de ekipagen som låg bakom mig hade en dålig dag, råkade ut för något (trasslig start, ramlade, omkörningar o.s.v.) eller om det var ungefär så de brukade jobba. De kunde ju egentligen m.a.o. komma tillbaka med en ordentligt revansch i så fall!

Ramona var en hjälte som hjälpte mig att värma upp mig själv (något som jag aldrig gör..) trots klagomål från min sida som den dåliga atlet jag är och Helena värmde upp Jeff och Bumbi.
Men det är ju något konstigt med mig och dragtävlingar. Bara tanken på att tävla i något annat, exempelvis vallningen, gör mig svettigt. Det finns ju en anledning till att någon annan fick ta vallprovet med Jeff. Men i draget är jag alltid lugn, ingen nervositet alls. Utan det enda jag kan känna är stress för att råka missa min start. Men jag är till vardags en tidspessimist så det handlar mer om det än själva tävlandet i det fallet.

Väl i startområdet kände jag mig sådär.. läskigt lugn? Jag hörde hejjaropen från mina vänner runt omkring och blev nästan som påmind då om att det var tävling, dags att fokusera! Helena hjälpte mig fram med hundarna till starten. När hon lämnat oss låg hundarna fint i starten och drog iväg på kommando. Med mina egna hundar brukar jag räkna ner ”klara… färdiga… KÖR!” i starten men jag har sett att Bumbi inte riktigt har det inövat och för att undvika tjuvstart har jag denna tävling bara kört på ”Kör!”.
Det hade regnat dagen innan och idag var banan mjukare (svårt att tro men ja!) så jag beslöt mig där och då att hjälpa till i de tyngre partierna mycket mer. Vi körde om några C-ekipage och generellt sett kändes hundarna bra. Den tvära U-svängen med djup sand gick bättre idag, men ändå inte bra på grund av min teknik. Hundarna skötte sig exemplariskt. Efter det kändes hundarna ganska trötta/varma, de galopperade på men utan samma energi. Jag lät hundarna ta det i sin takt och samla sig inför slutspurten. När 800meters-skylten dök upp manade jag på dom och kickade bäst jag kunde in i mål. Och det visade sig vara sant. Vi hade tagit SM-Guld! 

Jag lägger all cred på hundarna som hade en tråkig förare som bara ”tänkte ta sig runt banan” och lyckades prestera så bra ändå! Världens bästa fjollisar!

Jag vill också passa på att tacka mina vänner som hjälpte till på alla möjliga vis Ramona, Denice, Maja, Alva och Ewa Marie. Om jag kunde förklara vad stolt jag är över era prestationer under helgen, ni är ena riktiga krigartjejer!! Och ett jättetack till PSHundar som vågade låna ut sin kickbike till mig, utan er kanske vi inte ens hade deltagit på SM! Och självklart ett jättetack till Helena som låter mig sno hennes hundar jämt och ständigt, det är ju verkligen en fördel när man själv än inte har möjligheten att ha så många hundar.

Jag kanske riskerar att låta lite dryg nu. Men som jag nämnde i gårdagens inlägg så har det ju alltid varit ett mål att stå på prispallen på SM en vacker dag. Med det har jag mer syftat på ett annat liv med andra raser. Haha, nä men faktiskt lite så. Jag har verkligen funnit mig i att mina små fjollisar inte är optimala för draget och tyckt att det inte spelar någon roll. Som sagt har känslan att få kämpa med min bästa vän varit ovärderlig. Så att vinna Guld blev faktiskt inte så stort för mig som jag hade trott.. självklart är jag jätteglad över att vi lyckades men jag är nog ingen naturlig tävlingsmänniska. Jag tycker fortfarande att känslan är det absolut bästa med draget och det är den känslan jag kommer fortsätta att eftersträva. Guldet blev en liten bonus och kanske mest en bekräftelse på att jag kanske visst har lärt mig ett och annat om draget som jag förvaltat på ett bra sätt och att jag är på rätt spår i hur jag väljer att träna mina hundar.

Vill också passa på att tacka för alla gratulationer som verkligen kommit från alla möjliga håll, och för alla fina kommentarer från andra draghundsförare. Det är ju onekligen trevligt att få höra från andra som är insatta i sporten att de tycker att man gör något bra. 🙂

Nu laddar vi inför snön i år, måtte den komma ordentligt och så håller vi tummarna för att jag lyckas få tag på ett fordon till nästa år så jag kan köra i spann-klassen på SM 2016!

Prisutdelning

Foto: Ramona Järnving

U-Svängen

Foto: Maria Soneson

Målgång dag 1

Foto: Helena Didrichsen

 

Här finns ett litet filmklipp från den knepiga kurvan http://www.rossevangen.net/248189798 ni kan se mig och hundarna 15.24 in i klippet!

 

Annonser


2 kommentarer

Barmarks-SM 2015 dag ett – En försmak på guld

Barmarks-SM är ju defintivt en av årets höjdpunkter, vi lyckas alltid bli ett gäng som åker från Stockholm tillsammans och bor tillsammans, förutom att det gör att man önskar att dygnet hade fler timmar så är det ett väldigt lyckat koncept! Vi hjälper, hejjar och stöttar varandra under tävlingshelgen och det är himla kul att se alla köra. Tidigare år har Jeff och jag inte fått några resultat att hurra över (även om jag varit väldigt nöjd själv över vårat lopp!) men det har inte gjort något, att se samspelet som mina vänner har med sina hundar är så galet kul och det är svårt att hålla tillbaka tårarna när de gasar in i mål!
I vårat gäng tävlar alla i B-klass, vissa springer, vissa cyklar och vissa kickar. Vi har alla olika hundar, olika intressen och helt olika förutsättningar. Men det spelar egentligen ingen roll, och jag gillar verkligen den biten med draget. Målet behöver ju faktiskt inte vara att ligga i toppen, för sanningen är ju onekligen så inom draget att ska man satsa på att ligga i toppen så är det utan tvekan vissa raser som lämpar sig bättre än andra.
För mig har det alltid varit ett långsiktigt mål att få stå på pallen under SM. ”Tänk om”, men det har aldrig förstört känslan hos mig. Jag har tävlat många gånger med Jeff med tårar i ögonen och gråtit när vi kommit i mål för att vi har haft en sån fantastisk känsla! Oavsett resultat. Jeff är min drömhund på många sätt, och i draget är vi som en. Det är fullkomligt magiskt att känna vinden tillsammans och känna sådan tillit till varandra. Jag är otroligt tacksam över att få känna på hur det känns.
Det som var annorlunda för i år var att jag körde kickebike med två hundar, istället för cykel med en hund. Jag har lånat Eyegrip’s Bumblebee (jag kallar henne Bumbi) av min kära vän Helena, en hund som jag känner väl och tränat med flera gånger. Till vår nackdel lyckades dock Bumbi löpa precis lagom till SM och eftersom Bumblebee är så pass ung har vi inte direkt helt koll på hur hon är vid löp så jag höll tummarna för att hon skulle hålla ihop. Jeff är så lätt att ha o göra med vid löptikar så det har jag inte ägnat en tanke åt, utan det är mer att jag var nojig för att löpet skulle göra henne loj.
Vi tre har hunnit tävla tillsammans en gång tidigare i år på Dubbeldraget. Och det gick jättebra, Bumbi var lite ”lat” emellanåt, men det blir en ganska orättvis bedömning av henne. Det är SVÅRT att hitta en hund som har en sådan arbetsmoral som Jeff har i draget och Bumblebee har bara tränats en handfull gånger i draget och då framför en cykel. Tillsammans tog de starten helt okej, Bumblebee kändes lite disträ och ville helst ligga ner och titta bak på mig (till skillnad från Jeff som ligger still och har en galen fokus FRAMÅT) men när vi väl fick starttecken och drog iväg köttade hon på. De lyssnade fint och vi körde om ett ekipage med malamutes, Bumbi tyckte att de var lite obehagliga med lyssnade på mig när jag bad henne att släppa den tanken och köra vidare istället. Plötsligt var vi i mål. Så jag var faktiskt väldigt nöjd, speciellt över Bumbi som tog sin första tävling så bra! Så efter det kände jag att jag hade ganska bra koll på var jag hade Bumbi och hur vi skulle köra.

Åter till SM!

SM pågår i två dagar där man kör ett lopp vardera dag, man lägger sedan ihop tiderna och den som tagit sig runt banan på snabbast tid vinner! På lördag morgon så kollade jag väderleksrapporten som tyvärr visade skyhög luftfuktighet och ganska varmt väder. Jag blev ganska nere och omotiverad då jag hade sett fram emot att få visa vad vi går för. Jeff är en ganska känslig hund för varmt väder och ännu värre med luftfuktighet samtidigt som han aldrig slutar att jobba. En bra egenskap ibland men det leder ju också till att skador och olyckor kan enklare i och med att Jeff inte begränsar sig själv. Bumbi löpte ju som sagt så hon är mer eller mindre naken då hon fällt ur all päls så min tröst låg i att hon skulle kunna kötta på ändå.
Jag var sist ut på första dagen ur vårat gäng, vilket kanske var lite tur för då blev jag sugen på att själv få sticka iväg när jag fick se alla andra köra trots att jag tidigare varit grinig över vädret. Jag laddade om och tänkte istället att vi bara skulle ta oss igenom banan och ha kul tillsammans utan press på att prestera.

Helena som äger Bumblebee var med under helgen och var ett fantastiskt fint stöd och hjälpte till med allt möjligt innan, under och efter tävling. Bättre vän och handler får man leta efter! Så när vi stod på startlinjen kändes det ganska bra. Tankarna i huvudet var på vilket ben jag jobbar bäst på och att se över hur hundarna rör sig i den placering jag ställt dom (jag har inte hunnit köra dom tillsammans tillräckligt mycket för att avgöra vem av dom som ska vara på vänster eller höger sida). Jag har ofta ont i hälsena och baksidalår på vänsterben så jag försökte ha i bakhuvudet att jobba mest med höger ben, både när jag kickar och balanserar.
Vi kom iväg och hundarna köttade på, jag stod mestadels på kicken och berömde hundarna för att de jobbade på fint. För omväxlingsskull var SM-banan enkel. Få uppförsbackar, inte mycket kringelikrokande men däremot väldigt mjukt underlag. Vi körde om två ekipage under rundan och Bumbi tog det jättebra!
Så hundarna jobbade på bra själva och emellanåt tänkte jag att det kunde gå snabbare, men valde att inte mana på hundarna på grunt utav vädret och med risk att Jeff skulle gå varm. Ungefär i mitten på banan var det en superskarp sväng med mjuk djup sand som jag senare såg att många hade problem med då hundarna verkade tro att det var mål. Jeff och Bumbi hade inte en tanke på det utan köttade på runt kurvan, däremot hade jag en taskig teknik med kicken och kunde nog ha hjälpt till bättre där.. Efteråt var det två mindre backar som jag sprang uppför. Efter det jobbade hundarna på själva igen och de rörde sig väldigt synkat tillsammans. Återigen var Bumbi inte lika kraftfull som Jeff utan höll emellanåt ett lägre tempo än honom, men som sagt, de har helt olika förutsättningar så det var inget att anmärka på. Plötsligt kom 800meters-skylten upp, vilket innebär att det bara är 800meter kvar till mål. Jag blev lite förvånad över hur lätt det hade gått och hjälpte hundarna in i mål. Bumblebees ägare stod en bit innan mål och det gjorde henne lite konfunderad men återigen släppte hon det och köttade in i mål. Ingen fara skedd, men det är något vi behöver öva på! När vi kör så kör vi, inget annat oavsett retning!
Väl i mål kom mina vänner fram och gratta och hejjade, vi låg tydligen ETTA inför morgondagen?! I mitt huvud så trodde jag inte riktigt på det utan tänkte att alla inte kommit i mål än eller att de gjort ett misstag. Det visade sig senare att det var sant och hon som låg tvåa var 30sekunder efter oss. Kul! Helt plötsligt var jag tvungen att ställa om mig mentalt igen, nu blev det helt plötsligt en tävling av det hela, och det vore ju himla snopet att inte ta hem det där guldet nu när vi var så nära!

Foto: Kennel Snowstream

Foto: Kennel Snowstream

 


1 kommentar

Jeff, min allra bästa Jeff

Det känns som att Jeff och jag har haft en riktig toppensäsong, främst för att vi hittat varandra mer än någonsin i vallningen. Det gör mig himla glad och kanske framförallt lättad.

Till er som aldrig sysslat med vallning har jag nog bara ett råd – prova det INTE. Det är en fruktansvärt beroendeframkallande sak som förmodligen gett mig mer gråa hår än nånting annat i mitt liv, ändå blir man av någon anledning så förbaskat envis och ska ta sig över det här överjävliga berget av ovisshet ändå. Som ni kanske förstår har min resa genom vallningen varit allt annat än enkel.
De allra första passen med Jeff var jag mest fullkomligt fascinerad över vallinstinkten han besatt och ville aldrig sluta. Nu i efterhand skulle jag nog fått panik om Knut hade betett sig likadant. Haha! Jeff var mest galen, han gjorde väl inget dumt egentligen utan tyckte väl bara att allt skulle gå i hundraåttio hela tiden.
Vi gick kurser, en hel del kurser för olika instruktörer. Något som jag kanske också ångrar såhär i efterhand.
Vallningen går nog inte att jämföra med något annat som man kan lära sin hund. I allt annat jag provat på med hund så som drag, freestyle, lydnad, agility, rallylydnad… så tror jag det kan vara jättebra att gå för olika instruktörer. Plocka lite information här o där ifrån. I vallningen blir jag mer o mer övertygad om att man mest gör sig själv och sin hund en björntjänst. Att gå ut till en ny instruktör hela tiden gör nog mest bara att hunden aldrig vet var den har dig som förare då du tränar samma sak på helt olika sätt hela tiden. För tro mig, inte en enda av instruktörerna jag gått för har varit den andra lik. De finns väl samma tänk hos flera, men själva utförandet är heeeeelt olika.
Sen kan man säkert som mer erfaren få ut mer av att gå kurs för flera, när man har mer att stå på och faktiskt kan diskutera vad man håller på med. Men att gå ut som grön i vallning är svårt som det är. Man ska hålla koll på sig själv och ”balansen”, fåren och hunden. Och för mig tog de bannemig en tid att haja alla dom där bitarna, att då dessutom har x-antal personer som säger att du ska göra samma sak på tusen olika sätt… tja, ni kanske förstår var jag försöker komma?

Idag tränar jag ganska ofta tillsammans med andra och klarar av att säga emot, förklara varför vi gör eller inte gör på något särskilt vis men det kunde jag inte med min 1-åriga Jeff. Jag visste helt enkelt inte vad vi höll på med eller varför. Han blev därför ganska odräglig och jag tyckte att vallningen var ganska hemsk då det bara kändes som en enda stor kamp att lyckas få kontakt med min hund.

När Jeff var runt ett fick jag i alla fall hjälp utav en av instruktörerna att få lite kontakt med Jeff. Instruktören tyckte om Jeff och såg väldig potential i honom, helt plötsligt gjorde jag därför också det då han gick himla fort fram på kurstillfällena. Jag tror dock att jag tyckte det blev lite för kul och släppte igenom många detaljer för att vi ”helt plötsligt” kunde göra häftiga saker. Jeff var mer eller mindre olydig hela tiden och jag tyckte det var jobbigt, men han fixade ju de fårjobb vi fick och så, även om de kanske var på mer av Jeffs villkor än mina.

I höstas fick jag hjälp av Hanna Eriksson på Ekerö att få Jeff i hand. Och vilken känsla det var, fullkomligt magisk. Åter igen så föll jag dock i en fälla. Jag var sååå nöjd över att för första gång på fyra år ha fullkomlig kontroll på Jeff hos fåren. Han lydde min minsta vink och jag fortsatte att nöta, nöta och nöta lydnaden. I bakhuvudet var jag rädd för att tappa lydnaden igen.
I våras ledde det då istället till ännu ett bakslag, Jeff tappade all egen initiativförmåga och helt enkelt vallkänsla. Jag blev förtvivlad och förbannade vallningen för att aldrig gå min väg. Vi gick kurs för Hanna igen, den här gången var jag nervös (vilket jag aldrig är inför att valla inför andra annars). Jag går hellre kurs för att jag har en olydig hund än att min hund har slutat valla. Omgående blev Jeff sitt vanliga jag igen med hjälp av busiga får och roliga övningar. Felet låg helt enkelt i för tråkiga får och en för dryg matte. Wops.
Sommaren har därför gått åt till att jobba med känsla, känsla, känsla och återigen känsla. Han behöver inte längre gå perfekt utan jag har lärt mig min läxa, jag vill tusen gånger hellre ha en hund som tänker efter och agerar istället. Och från kurstillfället hos Hanna har han faktiskt varit galet fin hela sommaren. Och det känns fantastiskt att äntligen jobba med honom på ett väldigt medvetet sätt.

För någon vecka sen tog Jeff VP, inte med mig utan med den fantastiska Sara Wallgren. Jeff har varit klar för VP väldigt länge. Men jag har varit feg, jag är ingen tävlingsmänniska och det har satt krokben för oss. Jag frågade Sara om hon kunde ta honom och det var inga problem. Vissa trodde jag skulle ångra att jag inte gått det själv med Jeff men det gör jag verkligen inte. Sara var verkligen jättebra med Jeff och det känns skönt att ha VPt bakom oss. Att i fyra års tid tänkt att ”jag ska” har varit ganska påfrestande och nu kan jag helt enkelt släppa den tanken och bara träna för utveckling istället. Om jag får lust att tävla med Jeff någon dag så finns det ju alltid IK1 och IK2. Men det tror jag inte, Jeff är egentligen en för tuff vallhund för min smak. En fantastisk hund i arbete som står pall för precis allting och som alltid gör sitt bästa. Men den hårdskalligheten gör också att han varit svår för mig att nå. Idag funkar det ju faktiskt jättebra mellan oss, men med min nästa hund hoppas jag att det inte behöver ta 4 år innan vi är där. Haha!

Jag hade förra veckan semester. Halva veckan spenderades hos min goaste vän Helena som flyttat till en gård i Enköping, där vi vallade och drog varje dag. Sedan tog vi båten till Gotland dit en annan vän flyttat till en gård så där blev det också vallning i fokus. Hela veckan har alltså bestått av vallning, vallningsprat och med hundarna i fokus. Precis så som jag älskar att ha det. 😉 Knut är ju såklart också med och får vara valp. Han har dragit igång lite mer i vallningen, men är fortfarande väldigt tam jämfört med Jeff i samma ålder haha. Jag tror att jag kommer få vänja mig att tänka annorlunda med honom, men när jag kommit in i det kommer han blir superbra! 😉


Lämna en kommentar

Jakthund, hanhund och andra jobbiga saker. Hur får man det att fungera?

Det är så himla lugnt och tyst överallt, känns som att hela Stockholm har försvunnit utomlands. Ganska skönt när man jobbar och åker kommunalt varje dag faktiskt. Hundarna har fått minimalt med träning på senaste, jag har varit sjuk väldigt mycket så jag hoppas på att kunna ta igen det ändå nu när jag börjar känna mig bättre.

Ja har haft Frigg ett tag nu igen och för henne är det dragträning och simning som gäller. Till skillnad från Jeff är ju hon fullkomligt oberörd av värme så det funkar bra. Men vi kör bara kortare rundor på 3-4,5km beroende på väder.
Har funderat mycket kring problematiken som folk upplever med jakthundar… och hanhundar! Jag skriver ju sällan längre här om min tankar och funderingar kring hunderier utan det har mer blivit en slags ”idag gjorde vi blabla” – anteckning i förbifarten. Ganska tråkigt och oinspirerande kan jag själv tycka, men de blir väl så när man smått tvingar sig själv att göra en not i bloggen. De är ju himla kul att titta tillbaka på så det är tråkigt att jag tappat känslan för bloggandet. I mina allra första blogginlägg tycker jag verkligen att det är som en helt annan person som skriver, helt andra åsikter och tankar och det är ju roligt när man ser att man utvecklas när man själv kanske tycker att man mest står still.

Men åter till jakthundar och hanhundar!
Jag själv märker att ju mer jag är runt hundar att jag lättare infinner mig hos hanar än tikar. Vi klickar och kommunicerar enklare med varandra. Vad det beror på kan jag inte helt sätta tummen på men jag finner att tikar är mer självständiga och lättare ”surar till” istället för att skärpa till sig o göra rätt. Men det är fullkomligt min personliga uppfattning och jag respekterar självklart andra som föredrar tikar framför hanar, det är ju upp till var och en.
Många brukar prata om att de är rädda för att få en ”hanig hanhund”, och därför väljer en tik. Lite vad det egentligen innebär är nog väldigt olika från person till person. Jag själv har otroligt svårt för hanar som går och småpinkar, nosar mycket och ska kåta sig på varenda hund de möter och det tolererar jag absolut inte hos mina pojkar. Men det känns som att folk lätt glömmer vägen dit. En hanhund utvecklar ju beteenden och precis som med allt annat med hund så gör hundar mer av sådant som de finner nytta eller glädje utav.
Jag tror att de är lite samma sak med t.ex. jakthundar. Nu tycker jag i grund och botten att man bara ska ha jakthund om man tänkt jaga med den. Men jag har ju t.ex. Frigg, en omplacering som är en blandning av två jaktraser och sen har jag mig själv, en person som är fullkomligt mega-grön inom jaktvärlden och tyvärr inte har intresset att forska vidare i det. I dagsläget tränar jag alltså BORT Friggs jaktlust i största möjliga mån, om jag skulle råka känna någon som visste vad den gjorde och som ville använda Frigg i jakt så skulle jag absolut låta Frigg få göra det. Det är ju vad hon är till för och i slutändan det hon skulle må bäst av att få göra, tror jag! Men det är gott om folk som är imponerade över hur bra Frigg funkar bland vilt. Jag jobbar i Solna, och i Solna är det fullkomligt smockat av kaniner och en o annan hare och jag ser det helt enkelt som bra träningstillfällen.
Men det var ju knappast så att jag började med att ha Frigg lös två meter från en kanin som sprang i full fart. Och det är väl lite här som jag kopplar ihop ”haniga”- och ”jaktiga” beteenden, eller ja egentligen många beteenden som folk upplever som jobbiga. Det gäller ju att stoppa ”problembeteenden” innan de blir problembeteenden.
Frigg får exempelvis inte spåra eller nosa överdrivet mycket eller stirra på ankor eller annat som hon finner rör sig intressant. Om jag struntade i att träna bort de beteendena är jag övertygad om att de skulle utveckla en större lust hos henne i allt som har med jakten att göra i och med att det är så självbelönande för henne. Med Frigg har jag därför jobbat med både förbud och skvallerträning. Och det har börjat redan med leksaker och godis egentligen. Jag lär in ett tydligt nej med det och även att hon självmant ska söka kontakt med mig när hon vill göra något även fast det inte behöver inkludera mig och jobbat på det därifrån. Vi har hela tiden utvecklat övningarna så att hon har tjänat på det. Och tyvärr så har hon en gång sprungit iväg efter en hare med mig (tillägger att det här är alltså en hund som jag har lös till allra största del av hennes liv), däremot så vände hon på stört när jag kallade in henne. Jag önskar att det aldrig hade fått hända men det var en för svår utmaning för henne och då är det bara att tänka om och göra om.
Jag är däremot noga med att inte ha henne lös om jag inte har min uppmärksamhet på hundarna (om man t.ex. pratar i telefon eller annat) för jag vill verkligen vara noga med att kunna coacha henne i de här övningarna. Idag kan hon utan problem passera vilt lös med mig men det krävdes en del träning för att komma dit och vi jobbar varje dag med att kunna bibehålla den relationen. Ja, varför kanske många undrar? Varför är det så viktigt för mig när det är så tidskrävande? Varför inte bara ha hunden kopplad? För mig är det helt otänkbart att ha en hund som inte ska kunna vara lös överallt och jag vill kunna lita på mina hundar i alla situationer, så därför tycker jag att det är värt det. Jag har redan haft en hund som jag inte kunde styra i alla situationer och jag vill aldrig befinna mig där igen. Även fast ens hund inte är perfekt ska jag kunna hantera situationer som dyker upp med den. Det är mitt mål.
Med Jeff gör jag helt enkelt likadant, han får inte nosa på kiss, han får inte pinka eller slemma på tikar och nu är det ju undantag snarare än regel att det händer. Jag har vid flertalet tillfällen passat löptikar eller tikar som börjar löpa när jag haft dom och det är JAG som upptäckt det på tiken, inte Jeff. Precis som jag vill ha det och genom att jag kontrollerar de här ”småsakerna” så förhindrar jag att det blir en ”hanig hane”. Självklart finns det specialfall som är svårare än andra, jag skrev för flera år sedan ett inlägg om översexuella hanhundar och vad jag tror orsakar det (bl.a. understimulans) och det är ett av mina mest lästa inlägg så jag tror att många upplever det som ett problem men har svårt att reflektera varför. Sedan tror jag självklart att aveln gör mycket, avlar man på stora breda hanar som är hanhundsaggressiva.. tja, då lär ju chanserna för valparna att bli stabila hanhundar något mindre?

Summsummarum så tror jag att man lurar sig själv med att tro att det funkar med att släppa igenom småsaker men tro att de stora grejerna ska fungera.. Vad tror ni? 🙂

11665523_10152880323736283_2966997999349729777_n


Lämna en kommentar

Friggs återkomst!

Redan snart Julimånad, och ännu har den riktiga sommarvärmen inte riktigt kommit till Stockholm. Det gör mig egentligen inte så mycket då sommarvärmen begränsar hunderiet ganska mycket. Däremot så kan regnet gärna få avta nu..
Frigg är tillbaka på heltid över sommaren, vilket funkar jättebra. Frigg har börjat stå på sig och kan faktiskt säga till Knut nu istället för att springa iväg när hon finner honom obehaglig. Jätteskönt! Men för det allra mesta funkar det jättebra och hon ser på honom som vilken annan hund som helst.
Nu ska jag starta igång draget med Frigg igen, något som Emelie har gjort när hon haft Frigg men jag har inte dragit på väldigt länge nu då jag är mest fokuserad och inspirerad i vallningen men det är ju galet kul med draget när man väl tar sig i kragen och gör det. Ska bli intressant och se om hon känns annorlunda efter sin tid hos Emelie!

Knut fortsätter att vara världens bästa valp! Lite grönsakig fortfarande men så himla enkel annars. Han hänger med på allt med en klackspark och ja, jag kunde inte vara nöjdare. Extra nöjd blir jag när folk omkring en har valp och mest pratar om hur jobbigt det är. Förutom att han måste kissa oftare än en vuxen hund så är han så himla simpel!
Han är ordentligt tänd på får nu och tycker att han är Allan-ballan när han är i hagen. Så numer får han sitta kopplad när Jeff och jag tränar, eller inte följa med alls. 😉
Tyvärr missade vi dock sista tillfället på valpkursen hos Fria Hundar, hur tråkigt som helst. Det har varit en himla massa bra övningar på kursen och efteråt har jag alltid hållit huvudet lite högre. Knut är bannemig bäst. Haha! Men tanken är att vi ska hoppa på nästa fortsättnings 1:a hos Fria hundar så vi får ännu mera hjälper i hur vi ska utvecklas som bäst.. 🙂

Jeff fortsätter att valla, han fungerar för jäkla bra när vi flyttar fåren mellan hagarna nu. Han gör mig galet stolt och han får många lovord av folk som är med och det är många som tycker han blivit mycket duktigare sen i höstas. Känns superkul och det är verkligen i ”riktigt arbete”-sammanhang som han hör hemma.
Återigen har jag dock hamnat i en ”näääää, vad ska VP bara bra för-period”.. Det ordentliga arbetet är ju himla mycket mer givande, tycker jag. Dessutom känns det så himla långt bort när vi aldrig får till vp-bana träning heller. Så det blir nog inte gjort i år heller känns det som.. eller så tar jag tag i mig själv o gör det ändå, vem vet! Men nu tränar vi för att utvecklas för oss själva och det är himla kul det med. 🙂


Lämna en kommentar

Min bästa lilla Knut

Nu har grabben bott hos mig i en hel månad. Allt går fortfarande rysligt fort och han har gått från en valp som knappt kan ta sig framåt på 4,6kg till en parvel som älskar att springa vart han än ska på 7,8kg. Sakta men säkert kommer små djävulshorn ut på honom, ju äldre han blir desto mer energi sprutar ur öronen. Ju mer energi desto mer påhitt. Än så länge går det bra ändå och jag är galet imponerad över honom och skrattar mer än någonsin varje dag åt allt han gör.
Han funkar fortfarande jättebra i mitt liv, sover på jobbet(fast jag försöker hålla honom vaken bäst jag kan!), traskar runt i råsunda där allt byggs om utan att något rör honom i ryggen, han går fortfarande lös helt problemfritt (förbi hundar, barn, fåglar, folk som tränar fotboll/yoga, längsmed bilvägar you name it) och verkar själv förstå när det passar att röja och när man ska sova.
Något säger mig att det här kommer bli så jäkla bra om jag bara förvaltar allt det här rätt.

Jeff är ju verkligen min ögonsten och jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag fick hem honom, min första border collie. Alla möjligheter som öppnade sig men också allt vi överkommit, för nu i efterhand var han kanske inte så enkel som valp som jag tyckte då. Han var väldigt utåtagerande och att hade Selma som roomie har ju haft dåliga effekter på honom i vissa fall. Även om mycket försvunnit sedan hon försvann. Men det finns helt enkelt vissa saker hos Jeff som jag önskar att jag gjort annorlunda med, och det är de sakerna jag försöker ha i bakhuvudet när jag jobbar med Knuten.

Vad kan han då? Vad tränar vi på? Tja, han kan väl typ sitt namn, stanna och sitt har liksom bara trillat in där (försöker att inte lära honom ligg ännu då det faller fjollisarna enklare att lägga sig än att sätta sig) så har vi sakta med säkert börja jobba in ett ”nära” och så har vi fått jobba endel med koppelträning då jag inte kommer orka bära honom längre till.
Så ja, han kan egentligen ingenting och jag har inga planer på att träna in något särskilt på ett bra tag. Att få vara en valp och hänga med i min ganska hektiska vardag tror jag duger alldeles utmärkt för honom. Planen är ju egentligen bara att han ska bli vallhund. Men sen kommer det väl säkert bli lite saker vid sidan om, precis som för Jeff.

Frigg har varit hemma under valborg och det gick väl bättre än förväntat, Knut är den valpen som Frigg hittills haft lättast för. Men de märks att hon blir lite ”nere” av att vara hemma. Hon går lååååångsamt när vi varit ute och är på väg hemåt för att hon inte vill med in och ligger mest inne i mitt rum på min säng, för där är inte Knut så mycket. Nu är hon tillbaka hos Emelie i Uppsala ett tag och vi får se när hon kommer hem igen. Ingen lider förutom jag som saknar henne, men faktum är att hon trivs bättre där.

Så ja, livet rullar på i snabb fart som vanligt. Snart är det dags för fåren att komma ut och då blir livet genast ännu roligare! 😉


Lämna en kommentar

Välkommen Everics Knut!

11174968_10152738322306283_8841314877709618355_nBättre sent än aldrig.. eller vad säger man?
För strax över två veckor sedan flyttade världens goaste klump hem till oss. Att flytta hemifrån verkade inte ta honom särskilt hårt alls, känns faktiskt inte som han funderat något vidare på det. Redan dag två hos mig fick han följa med till jobbet så han slängdes ju omedelbart in i min vardag och det har gått otroligt bra. Han sköter sig riktigt bra på jobbet, sover och gullar med kollegorna. Jag jobbar i två olika lokaler och i den ena är han fritt i vårat kök/personalrum och i den andra lokalen har han en egen liten hage som han bor i. Han sover i princip hela tiden och det är så att han istället får energi till tusen på kvällskvisten när vi kommer hem, så jag behöver bli bättre på att hålla honom lite mer vaken om dagarna.

Hittills går han lös hela tiden, jag har satt koppel på honom då och då egentligen bara för att vänja honom vid det men han sköter sig väldigt bra vid både människor- och hundmöten så det är inga konstigheter. Att vara själv har heller inte varit några konstigheter utan det tar han med ro. Han har fått åka alla typer av kommunala medel man kan tänka sig i stockholm och nu går han också av och på själv. Han har fått hänga med i stallet hos fåren som lammar för fullt och det är precis som allt annat.. han tar det hela med ro!
Än så länge känns han lite för enkel för att vara sann och jag sitter nästan och väntar på att en liten demon i honom ska vakna, för så här enkelt är det väl inte meningen att det ska vara att ha valp?!

Jag har börjat jobba in lite kommandon för honom såsom kom, stanna, häråt, hans namn, förbudskommando och lite gå-nära kommando. Stanna är väl det som fastnat bäst hittills, de använder vi tex. när vi väntar på tåget, när jag klär på mig för att gå ut o kissa en kissnödig Knut eller innan vi går över en bilväg (för att få ”trottoarrespekt”).

Jeff tycker faktiskt om Knut nu, i början var han ganska desperat efter uppmärksamhet (alla såg ju bara den där störiga lilla valpen..) men nu så har han nästan slutat säga till Knut helt och de leker väldigt mycket tillsammans. Det är väldigt kul att se! Och jag tror att de kommer bli riktigt bundis när Knut kan springa lika snabbt som Jeff.

Var är Frigg?
Jag har passat en del vänners valpar det senaste året och märkt att Frigg tycker att valpar är jätteläskiga. Först var hon bara lite underlig med dom men det har utvecklats till att hon faktiskt försöker FLY ifrån dom. Hon är ju absolut inte aggressiv på något vis utan vill bara fly ifrån valparna. När jag passat andras valpar har jag inte brytt mig så mycket, det har varit under en begränsad tid och då har hon kunnat fly upp i ex. min säng för att komma undan. Men för att spara henne från att må dåligt 24/7 så har Frigg fått flytta till min vän Emelie i Uppsala under obestämd tid.
Emelie är i Stockholm ganska ofta och vi planerar att låta Frigg och Knut träffas lite då och då så vi får se när hon börjar tycka att han är ”okej”, eller när Emelie tröttnar totalt på Frigg. Men jag är helt övertygad om att Frigg har de jättebra, Emelie har passat Frigg förut när jag varit utomlands och då har jag bara fått sms-uppdateringar om att hon tänker behålla Friggan så de känns som hon hamnat hos rätt person. Nu när hon passat Frigg har de kört bikejouring och Emelie som aldrig har gjort det förut verkar tycka att det är jättekul och eftersom det är Friggs största passion här i livet (efter mat då..) så känns det bra att Emelie ville träna det med Frigg åt mig. Tanken var att jag skulle cyklat med Frigg på Velamsundsdraget i maj men tyvärr blev tävlingen inställd så nu kommer vi få vänta till hösten med att tävla. Tråkigt, men samtidigt känns det kanske lika bra för nu är det himla varmt ute.